GOD JUL!

Mörkret flyr, dagen gryr. 

Räddningstimman för världen slår. Nu begynner vårt jubelår. 

Kristus till jorden är kommen! Oss är en frälsare född!

 Välsignade till ett liv i frihet!

Att säga farväl.

Hur säger man hejdå till sina ungar!?

De äldsta barnen på Hayasost förstår av mina knaggliga amarinja att jag ska åka flygplan jättelänge, så pass länge att jag till och med ska sova på planet. De tycker att det är häftigt! Vi brukar börja lektionen med att härma flygplan och varje gång det kommer ett flygplan farande över himlen låter alla barn som indianer. Men de förstår inte att vi inte kommer tillbaka nästa vecka. Hos de yngsta barnen har jag inte ens en tolk som kan engelska, och de förstår faktiskt ändå inte vad det innebär att vi ska åka hem. Det gör inte någon av barnen. Jag är ganska säker på att de har frågat efter oss varje dag sen vi åkte.

På Non Formal School är eleverna äldre så de förstår vad det innebär att vi ska åka hem. Det innebär farväl. Det slutade i tårar hos flera av eleverna. Jag hade inte långt till tårar sjäv. Men det var ett fint farväl där vi sa till dem att tro på sig själva - för vi tror på dem! Och så fick vi be för varandra. Det var fint. De är fina och värdefulla och fantastiskt skapade och vackra och det vill jag av hela mitt hjärta att alla mina elever ska förstå!



Två bilder på äldsta ungarna sista dagen!

Att inse en obekväm sanning

Denna film handlar om en hård sanning. Det är ett klipp på ca. 6 minuter om två tjejer från Addis Abeba. Manaye är min elev från Non Formal. Jag saknar ord att använda. Se bara filmen.

Tid att andas

Befinner mig på Hjälmared. Andas. Träffar fina människor. Sorterar tankar. Gläds över det mitt hjärta har tagit med sig från Addis. Försöker ta hand om hjärtat. Försöker förstå vad som hänt och att jag befinner mig i jultider i Sverige. Ber att Gustav som flyger från Kenya ska få visum så att han kan komma in i Addis och inte behöver ta första flyg hem. Gläds åt Elin som har fått 3 månaders businessvisa och kan åka tillbaka till Addis. Funderar över hur mitt eget liv ska se ut i vår.

Fascinationen över en kamera!

Maria har tagit med sig kameran en dag till skolan! Ta del av fascinationen över en kamera, hur det ser ut i matsalen, samt av mina söta barn!

Etiopier vet hur man firar!

 

Detta är från nyårsfirandet på bönen. 

(etiopisk nyårsafton är 11 september i vår kalender)

Dessa är människor som jag har levt och jobbat med under mina 3,5 månader!

Fint!

Om att vakna upp i Sverige.

Jag kommer på mig själv med att bryta salladsblad och äta det som injera för att sedan komma på mig själv med att göra det samma med osten, jag vill prata amarinja men det finns inte någon som förstår, jag kommer på mig själv med att fundera på vad klockan är i Sverige, jag kommer på mig själv med att fundera på var solen och värmen är, jag undrar varför det inte ligger skräp längs med vägkanten och varför ingen står och pissar där, jag funderar på hur det kan vara så tyst, jag märker att jag har kvar det etiopiska tempot i mig och ber att jag aldrig ska stressa igen, jag undrar varför inte Birke står i köket som hon alltid gör, blir förvånad över att den frukt jag saknar mest är papaya med lime, hur kan det finnas så mycket mat i ett kylskåp, jag kommer på mig själv med att det känns så konstigt att spola ner pappret i toaletten, det känns också konstigt att jag är uppkopplad på internet innan jag knappt ens hunnit sätta på datan och att det är så snabbt, jag undrar hur allt kan vara så vitt och fräscht, jag funderar på om jag kan ha legat i koma mellan sommaren och vintern för plötsligt så är det kallt och jag har mysig julstämning i mig, jag känner att jag har så väldigt blandade känslor i mig, jag känner att jag är förvirrad dels av omställningen och dels för att under tiden som jag har varit i Etiopien så har familjen flyttat till ett nytt hus.

Och jag tycker så mycket om att få vara med mina nära och kära i Sverige!

Hejdå mina barn, hejdå etiopiska vänner, hejdå solen, hejdå injera, hejdå hakuna matata-tempo.

I alla fall för detta året.

Men bloggen läggs inte ner än måste jag meddela! Jag har fortfarande mycket att dela med mig av. Jag tänkte bl.a. göra ett försök att lägga upp någon film, eller två, eller kanske mer.

Tredje advent

Jag vet inte hur ni firar tredje advent. 

Vi unnar oss iallafall trevligt umgänge och en rykande färsk jordgubbsjuice!

Dagen bestod även av sista kyrkbesöket i Beza - riktigt bra faktiskt, hembjudning på injera och kaffeceremoni hos fin familj, samt farväl till Gustav som nu befinner sig i Kenya för att försöka få ett turistvisum över jul.

Juicen!

Uppställning och pet i näsan!

Glädjen i att få leka!

På Hayasost (KinderGarten) där jag jobbar är ungarna ungefär mellan 3-8 år gamla. De går i skolan klockan 9-3. De har engelska, matte, amarinja, science och andra ämnen som vilken högstadieelev i Sverige som helst har. De har även prov. Jag är så glad att jag får leka eller idrotta med ungarna 35 minuter om dagen. Jag hoppas att de under de 35 minuterna får känna sig som de barn de faktiskt är. Vi har inte de bästa förutsättningarna på den lilla lilla steniga skolgården som finns, eller i det pyttelilla lekrummet som finns, och med de få skitiga och i många fall trasiga leksaker som finns.

På bilden nedan ser du hur det ser ut när jag tar in KG1 i lekrummet.
Jag kan ju meddela att det inte direkt är ljudisolering och att det inte finns leksaksbilar till alla barnen...
Men de tycks älska det ändå.

KG1 i Hayasost's lekrum

Jag har underhållande ungar!

Jalow med Gustavs glasögon!

Rut med min väska!

Brook leker lärare!

Restaurangbesök

Vad vill du helst ha;
Fish cotelt, spaghtti eller roasted lamp??

Lägg märke till att de med en vit liten penna har försökt att ändra P till B.
Älska Etiopiens ständiga och underhållande felstavningar!

Insikt

Idag är jag sjuk. Igen. Jag har seriöst nästan varit sjuk halva tiden här. Det är inte så muntert… men när jag gick ut för att köpa frukost så möttes jag av fina människor, t.ex. vår vakt som sa åt mig att var stark och försäljaren som sa att Gud välsigne dig.

___________________________________________________________

Så idag har jag legat inne och läst boken ”Andra chansen” som handlar som Gizachew’s liv – min chef och vän Gizachew Ayka som var med och startade denna organisation som jag jobbar för.

Jag kan bara rekommendera denna bok!

Jag har blivit så starkt berörd! Jag har lärt mig om organisationen som jag jobbar för, om Etiopiens historia, fått mer förståelse för hur folk lever här och saker som händer i min vardag, den tar på ett naturligt sätt upp frågor som adoption och kvinnans ställning och kyrkans roll, jag har fått ett annat och bredare perspektiv, och den är väldigt spännande och intressant och jag har lär mig mer om livet.

Boken har fantastiskt vackra bilder i sig och det är så häftigt att känna igen vart bilderna är tagna! Jag kan utbrista ”Nej men där är ju min gata!” eller ”Titta, det är ju mina ungar på denhär bilden!” eller ”Haha, där är min vän!”. Nästan ännu häftigare är det att bara efter någon timme träffa personerna på riktigt som jag just håller på att läsa om, det har aldrig hänt mig förr! Plötsligt känns det som om att jag känner dem lite bättre än jag gjorde innan, jag får insikt om vänskapsband och vilka som är familj med varandra. Jag kan verkligen leva mig in i boken eftersom att den utspelar sig där jag bor – denna händelse är ju på andra sidan gatan, de bor ju i samma område som jag, detta sjukhus passerar jag ju ofta… DET ÄR SÅ HÄFTIGT!!

Men mest så inser jag vilken fantastisk organisation jag befinner mig i!

Vilka fantastiska människor jag arbetar med! Vilken drivkraft och vilka goda hjärtan de har. Mina ungar skulle kanske gå runt på gatan (två av dem på bilden ovan), flera av mina elever på Non Formal skulle ha levt som slavar, Elins tjejer skulle ha varit prostituerade, de där killarna skulle bott under ett skynke och inte ha mat för dagen, jag skulle inte ha lärt känna den här fantastiska människan… om det inte vore for Win Souls for God/Hope for Children Ethiopia och de starka eldsjälar som jobbar här! Jag är så stolt särskilt över Gizachew, Tariku, Yonas och gänget som var med och startat upp denna organisation trots allt motstånd de mötte. Jag är så stolt att de tog bibelns ord på allvar, trotsade kyrkans ledare, 1997 gick ut på gatan och blev en av dem som tvingas leva där, och att det nu har växt till en organisation som har fått hjälpa mer än 15,000 människor!

Detta vill jag kalla för ett under!

”En ung man vaknar ur medvetslöshet på ett sjukhus i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Han vet inte om vem han är och vad som hänt honom. Han får veta att han varit med om en svår bilolycka och räddats till livet med minsta möjliga marginal. Men något undanhålls honom och när den hemska sanningen uppdagas inser han att de blir mycket svårt att komma tillbaka. Det är som om mörkret slukar honom igen.

ANDRA CHANSEN är en verklighetsbaserad berättelse om liv och död, hopp och förtvivlan och om att göra det som egentligen är omöjligt. Bokens huvudperson Gizachew Ayka trotsar döden flera gånger och tycker sig ha fått en andra chans – som blir en andra chans för andra.”

Skynda eller inte skynda

Skyndar på i uppförsbacken på väg till skolan, ungefär hela den 15 minuters långa promenaden är en uppförsbacke. Hjälp vad varmt det blir i solen! Jag konstaterar att jag är den enda som går snabbt. Som vanligt. Människor ropar efter mig. Som vanligt. Allt ifrån ”hello guys, are you ready?!” (lite engelsk grammatiklektion vore eventuellt inte fel) till ”mister” (skulle vilja påstå att jag är en tjej…) till ”ferenji” (de skulle se mig efter en vinter i Sverige – då kan vi börja snacka vit) till att någon sjunger James Blunt’s låt ”you´re beautiful” till min ära (det kan jag dock inte klaga på hehe). Vissa barn springer efter mig och kanske vågar de hålla mig i handen vilket blir lite av en sport. 

När jag äntligen kommer fram till skolan så är jag sen. Igen. Ajdå. Men när jag kommer in på skolgården inser jag att vissa elever fortfarande äter lunch. Juste, vi är ju i Etiopien ja. Etiopiskt tempo. När lärarna får syn på mig undrar de om jag vill ha kaffe, de har tydligen en kaffeceremoni inne i grannhuset. 

Men börjar inte lektionen nu? 

Äsch, säger lärarna, drick kaffe och kom när du är klar. 

...Okej då!

 

Vänner i Sverige - Det gäller att prioritera!

Kaffeceremoni

Lyxarn

Sa jag att vi skulle njuta av tiden som vi har kvar här...?

Denna helg har bestått av pampigt restaurangbesök på den traditionella restaurangen Jod Abyssinia som innebar helfräck etiopisk dans, fantastisk injera och Gustav och Sara som tvingades upp på scenen. Helgen har också innehållit stekande i solstol vid pool, bio, cafébesök, pedikyr och som vanligt fräsch och exotisk frukt som är värd att nämnas både två och tre gånger.

Inte hade vi planerat att lyxa så mycket...! det bara blev faktiskt. Så här mycket har jag nog inte lyxat någongång vad jag kan minnas! Jag menar, jag har aldrig gått på pedikyr förr eller solat i december. Det är nice ändå att en gång få unna sig detta, att få drömma sig bort lite från livet på gatan och i Addis slum för ett tag.

Morgondagen består av födelsedagsfirande på restaurang. Lyxet fortsätter visst..!

En bild från Hejdå-Party#1 i onsdags.
För allas våran  Randy - one of a kind!
Nu försvinner vi alla en efter en...

Visum

Vi får inget nytt visum. Mitt visum går ut på lucia och det betyder rent krasst att jag troligen kommer hem till Sverige om 2 veckor. Snopet. Vi har försökt att ordna detta på alla möjliga olika sätt och vi har varit på alla olika möjliga slags ministry och immigration. Men det ser väldigt mörkt ut. 9 månader krympte just ner till 3 månader. Vi vet inte om vi kan komma tillbaka till Etiopien eftersom de går under samma regler på etiopiska ambassaden i Stockholm som här. Det innebär att eftersom vi inte får något business visa här (vilket vi behöver för att få arbeta), så kanske vi inte får det i Sverige heller.

Så galet.

Nu får jag bara se till att njuta av det jag har här. Jag kan ju börja med att titta ut genom fönstret där det för tillfället ser ut så här.

Första advent

Önskar er en mysig första advent genom att sända några adventsstjärnor

Tack igen för det vi fick i väskan!

Den roligaste sysselsättningen på skolgården är precis vad ni ser - de nya bollarna, hopprepen och twisterbandet.

Bildlektion på non formal med material från Sverige.

Vi uppskattar det vi har fått - både vi, barnen och lärarna. Tack så jättemycket!

Tack för väskan!

Tack för väskan som skickades med Jonas från Sverige. Tack alla ni som bidrog med det som fanns i! Mycket av  grejerna finns nu på skolan. Vi kom i säng sent den kvällen väskan öppnades, vi var som barn på julafton! På bilden ser ni en lycklig Gustav och en lycklig Maria!

Några av mina och Jonas konstiga upplevelser

Besök på marknad - får det lov att vara en åsna?

Skräckblandad förtjusning över att få ha en vit med på bild.

Kafeteria och hotell?

Här hämtar Ayras invånare vatten tidigt på morgonen. Men idag var det slut - surt!

Fantastiska dagar!

Mina fina!

Vackra dagar ute på landet

Jonas äger alla etiopier!

dagens erbjudande;

”Here in Ethiopia we are thinking about exporting time.” 

Gött tidsfördriv! Upptäckte för övrigt att några etiopiska vänner vet hur man säger "mormor steker makrill, nej jo

!".

Om tacksamhet

Det är lätt att säga att man ska vara tacksam att man har tak över huvet, en säng att sova i, rinnande vatten, mat på bordet, vänner, familj...

Men när jag står face to face med en människa som inte har något av detta - då är jag tacksam på riktigt!

Såhär kan en vanlig dag på Non Formal School se ut;

Jag och/eller Gustav kommer in i klassrummet och alla jublar. Det är alltid kul att mötas av jubel! 

Eleverna ställer sig upp och vi säger godeftermiddag, de svarar och vi säger åt dem att sitta ner. I klassrummet sitter personer mellan 10 och 20 år gamla (det är inte så ovanligt att vissa inte vet riktigt hur gamla de är). Det är väldigt speciellt att i ena hörnet ha fnittriga tonårstjejer, och i andra änden ha små 10-åriga killar som bara är barn. Men alla är de fantastiskt tacksamma över att äntligen få gå i skolan. De tre klasserna som finns på skolan motsvarar klass 1, 2 och 3. Alla elever får inte gå hela dagar för sina arbetsgivare. Men WSG (organisationen som jag jobbar för) har lyckats förhandla fram så att de åtminstone får gå halva dagar, då kan de dessutom få ett mål mat i skolan att äta. Gott. 

Jag tror att det är vanligast att eleverna på skolan är rekryterade från ett område i Etiopien som heter Chencha. Deras familjer blir informerade om att de kan sända sina barn till huvudstaden Addis Abeba, där kommer de få det bra och ett arbete så att de kan skicka pengar hem till familjen. Men när barnen kommer till Addis så blir de anställda av en arbetsgivare som sätter dem under förfärliga arbetsförhållanden. Jag har inte riktigt information om hur de lever och arbetar, men jag kan bara tänka mig… väva eller bära ved under alldeles för många arbetstimmar, förhoppningsvis få lite mat, bo trångt på golvet, inte få de någon lön… nej det är hemskt, de är bara barn!

Men de har alltid ett leende att möta oss med! Det känns gott att få glädja dem med lite färger. De älskar att rita! Man kan ibland se på resultatet på pappret att de aldrig har målat förr. Lektionerna som vi håller i 2 eftermiddagar i veckan är bild, och jag och Gustav får bestämma vad vi ska göra. En gång hade vi med oss målarfärg, och de tyckte att det var som trolleri att det kom färg på pappret när man la till vatten. En gång lärde vi dem att vika båtar av papper vilket de tyckte var jätteroligt. En gång hade vi rit-gissar-tävling på tavlan och ljudnivån och skratten var inte dåliga! En annan gång visade vi på en världskarta var Etiopien låg - de kunde lika gärna peka på Canada som Australien som Kina, de hade ingen aning om var deras eget land låg…

Jag tycker om att ha lektion på Non Formal School! Det blir alltid många skratt under lektionerna, inte minst när jag och Gustav försöker prata amarinja. Igår stod några av eleverna utanför vårt hus och ropade på oss. De blir alltid väldigt glada om vi möter någon av dem på gatan. Ja, Non Formal School är bra!

Idag har vi förresten rinnande vatten i huset igen! Skönt. På tal om vatten - vet ni om att vattnet blir brunt när vi duschar. En gång hade jag ett vitt linne på mig i skolan, hoppas att det blir vitt igen när jag tvättar det för det är då inte vitt nu.

fotboll och annat nödigt eller onödigt vetande

 Vet ni hur mycket folk i allmänhet älskar fotboll här!  Jag ska ge er några exempel;

• Elin träffade på en pojke som tiggde om bröd. Och så tiggde han om en boll. Elin sa att han fick bestämma sig; boll eller bröd. En stunds tystnad… ”boll!”

• Det finns en fotbollsliga i Etiopien. Gissa vad de har döpt den till; Ethiopian Premier League.

• Killarna som hänger här utanför älskar fotboll. Men det finns inget bra ställe att spela på i närheten. Ibland har vi spelat precis utanför huset, men det är förenat med livsfara på denna trafikerade gata både för bollen och för oss som spelar… Så förra söndagen gick vi upp klockan halv 4 på morgonen och spelade fotboll! Då är det lite trafik och knappt någon annan vaken, vilket inte är så konstigt... Det var härligt att se solen gå upp och staden sakta vakna till liv tillsammans med mina boys. När det inte var någon idé att spela längre så satt vi på muren som går längs gatan och pratade. Vi hittade bl.a. några jättesmå kattungar i en låda... Annars satt vi bara där i solen. Jag kände mig ett tag som vilken gatuetiopier som helst. Det var fint. Nu är det ett hål i fotbollen så vi kan inte spela längre. De flesta är hur ledsna som helst. Fast det var någon av dem som sa att ”denna dag har jag väntat länge på!”.

• I skolan frågar ungarna, de flesta, alltid om de får spela fotboll på lektionen. Jämt! ”Kwass! Kwass!” (boll, boll). Och lika glada blir de varje gång som de får det!

• När jag går på gatan ser jag väldigt ofta några som spelar fotboll. Väldigt sällan med en fotboll dock. Man tager vad man haver! Oftast har de tagit en av påsarna som man köper mjölk i (mjölkpaket finns liksom inte, mjölk är överhuvudtaget inte så attraktivt i detta land med undantag för då man dricker macchiato) och stoppat dem med Gud vet vad.

• När det är fotbollsmatch på TV så samlas halva Etiopien, känns det som, i det lilla caféet här utanför. Det är sjukt trångt, varmt, finns ingen luft, och folk trängs även utanför caféet och tittar in genom dörren för att de inte får plats. Men de älskar det! Så enda nyheterna och livstecknen som jag får från omvärlden många gånger är ungefär när arsenal gör mål – då är det jubel ska ni veta! När jag sen hänger med dem efteråt så beror humör och hur de mår ofta på hur det gick för deras lag, fotbollsnördar!

 Japp, där hade ni några exempel! Fotboll jajjemän! Det är grejen här!

Förresten så har vi inget rinnande vatten i hela huset. Hoppas det kommer tillbaka snart! 

En sak till som ni kanske vill veta eller inte veta; avokadon har höjts från 12 birr/kg till 20 birr/kg sen vi kom hit. Inte okej! Priserna stiger på mycket men etiopiernas löner är desamma. Katastrof för många.