En berättelse om en spontan utflykt

I veckan bestämde jag, Gustav och Maria oss för att vi ville se något nytt än Shiromeda, gatan som vi bor på. Så i lördags klev vi upp tidigt. Vi hade siktet inställt på Debre Libanos som ligger 1-2h utanför Addis Abeba. Det enda vi egentligen visste var att de tyska volontärerna hade varit där och att de gillade det. Vi visste inte ens hur vi skulle ta oss dit. Men tack och lov så var folk i huset uppe tidigt så att vi fick veta vilken busstation vi skulle åka ifrån.

När vi kom till busstationen var första tanken ”vi kommer aldrig hitta rätt buss”. Men vi glömde bort att vi är vita, vilket innebär överdrivet hysterisk tävling chaufförerna emellan om vem av dem vi ska åka med. Så att hitta buss var alltså inget problem. Att vi däremot får sitta i minibussen en halvtimme och vänta till den blir full är en annan femma. Tillslut kom vi iväg. Det var faktiskt skönt att lämna Addis orena luft, trängsel och oväsen. Istället fick vi en fantastisk åktur genom Addis fria vyer, det var verkligen jättefint! Solen sken över de gröna fälten och bergen och vi hade till och med en plats var att sitta på. Då och då bromsade bussen in för att ett gäng kor skulle korsa vägen, eller så stod ett gäng apor längs vägkanten och hejade på oss. En gång stannade bussen så att vi kunde gå på toa i det öppna landskapet. Jajjemän!

Mitt under bussresan så insåg vi ”hur kommer vi hem…??”. Debre Libanos visade sig vara väldigt litet och där vi skulle försöka hoppa på en buss fanns inte ens en busshållplats och vi fick höra att det var svårt att få en taxi där särskilt på kvällen. Jaja, ett problem i taget tänkte vi. Om Gud vill så kommer vi hem... Däremot var Debre Libanos en fantastiskt vacker plats! Jag vet inte hur många gånger vi bara utbrast Wow! Jag är inte riktigt säker på om vi var kvar i Etiopien eller om vi hamnat i filmen Lejon Kungen. Det mesta av Debre Libanos visade sig bestå av ett kloster omgett av hur många höga lejonklippor som helst, ni vet där Zimba i början av filmen lyfts upp inför alla djuren. Det var väldigt grönt och så vackert verkligen! Värt all möda!

Vi visste inte riktigt var vi skulle ta vägen, men vi siktade in oss på klostret. Där kom en munk emot oss med ett stort papper på engelska om vilka regler som gällde. Vi fick en guide som inte kunde engelska och gick väldigt fort. Han började vandra upp i bergen där vi förstod att det skulle finnas en helig grotta. Så vi följde efter honom. Skulle vi vandra en mil eller 200 meter…? Tillslut kom vi i alla fall fram till en grotta. Vi skulle ta av oss skorna och där inne fanns en munk. Som inte kunde engelska. Men en snäll man översatte för oss. Här hade för väldigt många år sen en man bett i grottan i över 20 år, så pass länge att de var tvungna att kapa hans ben - han stod nämligen upp hela tiden. Det var väldigt häftigt att gå in där och det kändes verkligen som om Gud hade välsignat det stället. Där inne fanns heligt vatten som helar många människor. Vi fick en rejäl dos stänkta över oss. Här pratar vi inte om kors i panna, utan om nästan genomdränkta människor. Munken bad för oss, och jag och Maria och Gustav bad på våra knän för Sverige. Gud känner mycket för vårt hemland Sverige, vänner! Det var en otroligt häftig upplevelse.

Sen fick vi en guidning på engelska i kyrkan och i ett museum av en väldigt charmig munk. När det var klart hade vi blivit hungriga. Vi hade nämligen tänkt oss att vi skulle börja med att äta lunch, men har jag nämnt att planerna i Etiopien väldigt sällan blir som man tänkt sig… Munken berättade att det bara var 4 km till den tyska restaurangen som våra tyska vänner i Addis hade talat så gott om. Så vi tänkte att dit kan vi väl promenera. Men det visade sig vara otroligt varmt, bara uppförsbacke, massa tiggare, och bra mycket längre än 4 km. Så efter ett tags vandring tog vi en taxi till restaurangen. Värt.

Restaurangen var en traditionell etiopisk hydda med den mest fantastiska utsikt. Där fick vi avnjuta en Beyaynet, yes!

På restaurangen fanns ett gäng amerikaner, och eftersom vi inte visste om vi skulle komma hemså tog Gustav mod till sig och frågade om de skulle åka till Addis och om vi kunde få åka med dem isåfall. Inga problem. Så värt! Det blev en smidig, sval, rymlig och mycket trevlig åktur hem med bra samtal. Så bra verkligen!

Kvällen avslutade vi med att unna oss att köpa en yoghurt, baka morotskaka, spela spel och umgås med vänner här på Guest House.

Wow, vilken dag!